Vems business är du i?
I dagens text kan du läsa om vad Madonna sjunger om Solitude. Och om hur Saga kom tillbaks till sin egen business.
Saga och Neo i förrådet. Bild: Magnus Ljungdahl
Jag fick lite respons från läsare på min förra text. Där skrev jag om skillnaden mellan Loneliness och Solitude: att vara för sig själv behöver inte betyda att man känner sig ensam.
Introvert och extrovert
Några läsare skrev att det kan finnas olika behov hos extroverta respektive introverta människor. Att introverta behöver fler och längre stunder av att vara för sig själva, än extroverta (även om extroverta också kan behöva stunder av avskildhet). Och ja, jag uppfattar själv att det ofta är så. Människor är olika och så är det bara. Och inget är bättre eller sämre än det andra.
Med det sagt så beror det också på vad man menar med Solitude. Jag är faktiskt själv inte helt säker på vad ordet egentligen betyder, jag hittar olika sätt att använda det på när jag letar. Men vissa beskriver Solitude som ett enbart ett inre tillstånd. Att det inte är beroende av ifall man är för sig själv eller inte, det går att vara i Solitude även när man är tillsammans med andra. Spännande enligt mig.
Jag tänkte ge ett exempel, från min bok Tankemysteriet, på hur Solitude skulle kunna fungera tillsammans med andra.
Sagas pappa
När Sagas föräldrar berättar att de ska skiljas känner hon sig inte ledsen. Istället oroar hon sig för pappa och vad han ska tycka om henne. Hon tror att det är på grund av henne som han flyttar, för att han är arg på henne och inte orkar med henne längre. Hon blir väldigt uppmärksam på hur han beter sig. Är han arg, är han ledsen? Och uppmärksam på hur hon själv agerar: det gäller att inte göra pappa arg eller ledsen nu. Och om hon är extra snäll och trevlig så kanske han vill flytta tillbaka.
Men vad känner Saga själv och beror det verkligen på henne att pappan flyttar? Det har hon inte utrymme att utforska. Hon har ju fullt upp att koncentrera sig på pappa. Hon kan inte vara närvarande i sig själv.
Vems business?
Men när hon träffar på Neo så förändras det här. Hon lär sig ett sätt att komma tillbaka till sig själv. Genom frågorna och vändningarna, som Neo har med sig, och genom att känna efter med hela kroppen, gör hon nya upptäckter.
Hon upptäcker att det finns flera sätt att se på situationen (rädslan fick henne tidigare att fastna i endast en tolkning – att allt var hennes fel typ). Hon får också utforska vad hon själv känner, hon får tillit till att släppa fokus på pappan och istället koncentrera sig på sig själv. Hon får också uppleva hur fint det känns när hon inte tror på sina stressande tankar, hur det känns att vara närvarande i sig själv. Eller när hon är i, som Byron Katie uttrycker det, sin egen business.
Det hon inte kunde se tidigare var att hon projicerade tankar och känslor på pappan. Hon kunde bara se sina tankar om honom, inte honom. På den nya plats där hon befinner sig får hon nu en möjlighet att se pappa. Hon blir, paradoxalt nog, när hon släpper sitt fokus på pappan, mindre självcentrerad och får större möjlighet att förstå honom.
Jag antar att de flesta kan komma på tillfällen i sitt liv när de har lämnat sin egen business och gått över i nån annans. Som när man inte kan sluta att oroa sig för någon eller något, när man fastnar i ilska, när man kravlar sig fast vid någon och tror att det är kärlek, ältar, jämför sig, bryr sig onödigt mycket om vad andra tycker om en etc.
Perspektiven blandas ihop
Det är som att perspektiven blandas ihop. Istället för att stå stadigt i oss själva så går vi upp i någon annan eller något annat.
Och det är här som jag tänker på Solitude. Att medveten närvaro skulle kunna vara ett annat uttryck för Solitude: Vi ta ett steg tillbaka, betraktar, stannar kvar i oss själva. Obs, detta handlar inte om att stänga av. Tvärtom. Titta på Saga. Hon får större tillgång till sina känslor och hon kan möta sin pappa där han faktiskt är, utan att tro på sina fantasier om honom, när hon kommer tillbaka till sig själv. Det gör också att hon agerar annorlunda. Nu vågar hon fråga pappa saker som hon inte gjorde tidigare.
Att vara tillsammans med någon, samtidigt som vi stannar kvar i vår egen business (eller Solitude då), det upplever jag är förutsättningen för intimitet. På den platsen kan vi lära känna oss själva och andra, då kan vi agera på ett ändamålsenligt sätt. Det blir stilla, samtidigt som allting är i rörelse. Livet blir ett mysterium, och samtidigt glasklart. Det är inte något extraordinärt tillstånd, det känns som hemma bara. Du vet säkert vad jag menar. Så här sjunger Madonna i inledningen av låten Like a Prayer.
Life is a mystery
everyone must stand alone
I hear you call my name
and it feels like home
Ingen expert
Så är jag alltså expert på att vara i min egen business? Eh nej! Men jag kan ändå en hel del om ämnet – kunskaper som jag genom åren har blivit tvungen att tillägna mig eftersom jag har suttit fast i så många föreställningar om saker och ting att det var ett riktigt handikapp för mig. Då, när jag blev tvungen att stanna upp och lära mig sätt att hantera livet, för att kunna fortsätta fungera.
Fy vad hemskt det var förut. Nån gång kanske jag skriver lite mer om det. Hur som helst, nu mår jag mycket bättre än tidigare och lever på i livet. Det går upp och det går ner, även om det är jämnare nu, och livet går i andra toner, en annan rytm och annorlunda färger, ja det mesta är annorlunda, och samtidigt... inte alls...
Själv går jag inte omkring och funderar på vems business jag är i hela tiden. Men då och då kan jag ha stor hjälp av frågan: Vems business är jag i nu? Då känner jag efter och väntar på ett svar. Ibland kan en fråga göra hela skillnaden.
Hälsningar från Karin
PS.
Det är superkul att få respons från er som läser mina texter, tack!! Och nu finns nya ex av Tankemysteriet ute hos bokhandlarna igen.