Loneliness eller Solitude?

Sagas trädgård. Illustration: Magnus Ljungdahl

Nu var det ett tag sen jag skrev och jag tänkte ta tillfället i akt här i mellandagarna att vända lite på det.

På TV

Har du noterat att media, till exempel TV, brukar ta upp ämnet "ensamhet" kring jul? Vi kan se människor med bekymrade och sorgsna ansikten sitta och tycka synd om "dem som är ensamma". Själva, får man känslan av, kommer de att vara allt annat än ensamma, och kanske har de aldrig varit ensamma kring jul eller andra högtider heller för den delen. Ändå tycker de sig veta hur hemskt det är.

Men om man vänder på det – tänk om det för en del skulle vara fantastiskt att vara ensam på julen. Tänk om vissa älskar att vara ensamma ibland, och skulle egentligen vilja vara det under just jul. Men de kanske känner press för att det inte är socialt accepterat att vara för sig själv – ibland kan det nästan framstå som ett tabu i vår tid: man ska vara omringad av människor – det är status, då är man lyckad.

Och så finns det kanske de som inte köper hypen utan vågar fira en jul i ensamhet och stillhet. Tänk om det skulle kunna vara så.

Är det sant?

Ja, är det alltid hemskt att vara ensam? Ibland kan det verka som det. Och ibland kan det se annorlunda ut.

I det engelska språket skiljer man på loneliness och solitude, där det första ordet beskriver ett lidande medan det andra handlar om någonting helt annat – någonting fint, som berikar. Eller som författaren Mary Sarton beskriver det: "Loneliness is the poverty of self; solitude is the richness of self."

Andlighet

En vän till mig, som är kristen, berättade att hon tog nattvarden hemma en gång. Det var för att hon tillhör en så kallad riskgrupp och blev tvungen att sitta i karantän när covid härjade som mest. Då kom hon på att hon faktiskt kunde ge nattvarden till sig själv. Riktigt lösningsfokuserat liksom. Min vän är en mycket social person, och ändå, sa hon, var detta den absolut finaste nattvard som hon någonsin tagit. Och hon har tagit många nattvarder i sitt liv.

Andlighet sker alltid i solitude, vare sig vi är själva eller tillsammans med andra (eller är det samma sak som solitude kanske?). Solitude är ett tillstånd och är inte beroende av ifall vi har sällskap eller är för oss själva egentligen. (Även om min erfarenhet är att det kan vara effektivt att vara för oss själva när vi övar på solitude.) Precis som loneliness kan vara ett tillstånd: man kan ju känna sig lonely även om man är tillsammans med andra.

Saga

För Saga, huvudpersonen i min bok Tankemysteriet, är det allt annat än trevligt att vara ensam (eller ska jag kalla det "att vara för sig själv"?). (Hon mår i och för sig inte bra när hon är tillsammans med andra heller). Hon har en massa stressande/ledsna/dömande tankar. Hon känner sig ensam. Men någonting stort händer henne, när hon tar sig bortom föreställningar om saker och ting, sina jobbiga tankar, och landar i sig själv. Då blir allting plötsligt annorlunda, även om omständigheterna inte har förändrats, på utsidan. Men på insidan har ett skifte skett. Och Saga ser med andra ögon på omvärlden, som till exempel trädgården. Hon känner sig trygg, lugn, glad, i sig själv.

Solitude

Ja, föreställ dig, om det skulle vara så att i solitude är vi som minst ensamma. För att det är där som vi har sällskap med den viktigaste personen i våra liv - oss själva. För att där vårdar vi den relation som lägger grunden till alla andra relationer i våra liv.

Och tänk om det skulle kunna vara så att solitude är själva förutsättningen till att att kunna connecta på djupet med andra människor: att det som är botten i dig också är botten i andra.

Och tänk om det skulle kunna vara så att vi mer eller mindre ofta använder människor som en form av distraktion. Som en flykt från oss själva, precis som vi gör med annat, irl elller afk (away from keybord, he he) eller online. Så att det inte ska bli tyst.

Som om vi vore rädda för oss själva.

Politiker och andra

Tänk, om förmågan till solitude är själva förutsättningen för gemenskap. Ta en del av våra politiker till exempel. Vad skulle hända om de tog ett steg tillbaka? Satt lite mer för sig själva. Reflekterade i stillhet. Kände efter. Connectade med sin botten: Vad tycker jag?, Vad står jag för?, Är det här verkligen rimligt det jag håller på med? Om de inte så ofta sprang efter flocken, bort från sig själva.

Hur skulle samhället se ut då?

Flockdjur

Ibland hör jag folk säga typ: "Vi är flockdjur. Vi behöver varandra." Och jag håller med till 100 procent. (Det har till exempel varit en utsatt situation för mig att vara sjuk i flera år utan att kunna jobba, med en diagnos på en fysisk sjukdom från läkare, och ändå bli nekad ersättning från Försäkringskassan. För att någon handläggare via telefonsamtal med mig bedömt att jag inte alls var sjuk. De pengarna hade jag behövt liksom, för att köpa mat och betala för boende. Det hade suttit fint med lite gemensamhetstänk där om man säger så. Samtidigt som jag hat känt så oerhört mycket stöd från min omgivning under den här tiden – kanske mer gemenskap än aldrig förr. Hur hade det varit utan dessa personer?).

Men vad innebär det för oss människor att vara flockdjur egentligen? Hur ser en stark flock ut för Homo Sapiens? Jag upplever att en stark flock består av människor som känner sig själva och inte är rädda för sig själva. Som kan stå i solitude. Vad som händer med flockar vars människor saknar den förmågan, bara springer med - det kan historien berätta för oss hur det slutar. Det leder inte till ett samhälle i gemenskap, det leder inte till att vi får leva i trygghet, glädje, nyfikenhet och en känsla av magi och förundran, som det faktiskt kan innebära att vara människa - allt det där som finns och väntar på oss, inom oss.

Beror på vad man menar

Och självklart förstår jag att de på TV, som tycker synd om dem som är ensamma, vill väl. Och på ett sätt håller jag så klart med dem: loneliness är hemskt. Jag förstår att de tänker på människor som känner sig isolerade. Men på ett sätt håller jag inte med. För det beror ju på vad man menar med ensamhet. – I solitude finns skatten som vi alla innerst inne vill ha.

Och vad vet jag, de på TV kanske har varit för sig själva i livet och känt sig hur ensamma som helst. Och de kanske saknar kartan till det inre landskapet, de kanske inte har verktygen, de kanske inte har övat på att komma dit.

Eller så är det på nåt annat sätt:)

Hur tänker du?

Men oj, jag märker att det inte var helt lätt för mig att formulera mina tankar i det här ämnet – och det känns som att det skulle behövas en helt bok för att beskriva vad jag egentligen menar. Men jag är jättenyfiken på hur du som läsare tänker och känner. Kan du relatera till det jag skriver? Hur tänker du om ensamhet? Andlighet? Jag skulle bli jätteglad om du skrev en rad tillbaks, och berättade.

NYA BÖCKER PÅ G

Tankemysteriet sålde slut snabbt, och nya beräknas snart att komma från tryckeriet. Så ingen faja, som min vän Siri, 3 år, säger. Och så här glad, som på bilden, var jag på Solna Bokmässa när jag fick möta barn och vuxna som kom och ställde frågor om Tankemysteriet. Plus av att jag hade så fina bordsgrannar. Ps. Boken är för både barn och vuxna.

Merry Xmas and stay Solid!/ Karin

PS. Länk till ett julklappstips som jag skrev för några jular sedan: Ge bort presenten alla vill ha, låt dem ha rätt.