Om att släppa taget om historien om sig själv, om när jag och pappa, fd. programledaren, spelade in några dikter, om dikten Ja visst gör det ont mm.

Den första klematisen slog ut dagen efter kursen på kolonin.

I mitt förra inlägg skrev jag om fördelarna med att tänka på döden. Och jag lovade att skriva om hur man kan förhålla sig till döden om man är rädd för att tänka på den.

Whatever Works

Ett sätt att förhålla sig till döden om man är rädd för att tänka på den är att inte tänka på den. Och om tankar kommer – att trycka bort dem. Det kan vara ett bra sätt, om det är det som passar en bäst. Det finns inga dåliga sätt, allt beror på vad som fungerar för en själv, enligt mig.

Å andra sidan, det skulle kunna vara intressant att undersöka varför man är rädd för att tänka på döden. Eller också kanske, varför man inte är rädd för det, om man inte är det.

Favoritdikten

När jag var tonåring och det gjorde ont i mig fick några gånger stöd i att läsa poesi. Det låg nära till hands eftersom min pappa läste dikter för mig och min bror ibland när vi var små. De fanns där liksom.

Min favoritdikt var nog Ja visst gör det ont av Karin Boye. Den var kanske inte så cool, eller cringe som man säger nu. Men den är sjukt bra. Och vad är det för fel med att vara med i Rissne Kickers och samtidigt läsa dikter?

Cliffhanger

Hur som helst, min upplevelse är att den dikten har något viktigt att säga om döden. Om du orkar följa med så ska jag berätta vad. Men jag inser nu när jag skriver att det kommer bli för långt om jag berättar det i den här texten…. För jag vill berätta ordentligt så att det förhoppningsvis kan hjälpa någon. Så det får bli en cliffhanger till nästa utskick. Då ska jag berätta om varför man inte behöver vara rädd för döden..!

Björnsson läser dikten

Men så länge kanske någon vill lyssna på när min pappa läser dikten Ja visst gör det ont. Jag och min far, Anders Björnsson, har påbörjat ett litet projekt, i samarbete med Tidningskvarteren och Ulveson Productions, där det ingår att pappa har läst in ett antal dikter. Vi får se hur det går med det, sjukdom och livet kan dra ut på saker. Men det har varit kul att få påbörja något tillsammans.

The Work har gjort underverk

Jag och min far har inte alltid haft en problemfri relation, om man säger så, och för ett antal år sen hade jag sett det som en omöjlighet att göra nåt sånt här ihop.

Faktum är att The Work verkligen har bidragit till att stärka min relation till min båda mina föräldrar. Det har varit otroligt rörande att se hur de har visat intresse för, och även engagerat sig i, The Work och hur The Work har gjort sitt jobb med oss…

Att dö i det här livet

The Work har för övrigt hjälpt mig att förändra min historia kring min uppväxt - successivt har den förvandlats från att jag har varit ett offer, till något annat…

Det värsta med att vara ett offer är kanske att det gör ont och skapar lidande. Ändå höll jag så länge hårt om den historien och den identiteten. Fastän den skadade mig. Och även när jag fick redskap till att släppa har det tagit sin tid.

För mig har det varit väldigt skrämmande att våga släppa taget och våga “falla”, som Karin Boye skriver i sin dikt. För även om det har handlat om att släppa taget om någonting destruktivt så fick rädslan för det okända mig att stanna kvar. Att förändras är faktiskt en form av död, och jag har varit livrädd för det.

Det som saknades var tilliten. Tilliten till att döden inte är farlig (mer om detta senare, som sagt).

Radion

När jag och pappa nu satt i poddstudion kom bilder till mig från tiden då han jobbade i tolv år som programledare på Sveriges radio. Det var spännande att ta en dag ledigt från förskolan lite då och släppas lös i det stora huset vid Gärdet.

Nu såg jag framför mig damer i sjalar som rökte och tog sig an mig. Och jag såg ljudteknikern Annen som lät mig spela in radioprogram och visade hur man klippte och tejpade ljudbanden. Nu och då blev närvaro. Nedan kan du höra inspelningen med Björnsson. Den är på 1,5 minuter.

THE WORK PÅ KOLONIN

Sista helgen i juni hade vi en 2 dagars kurs i The Work på min koloni. På bilden gör jag The Work med en av deltagarna, som ställde upp, medan de andra tittade på.

Teori och praktik blandades. Och Claudia bjöd på välbehövliga komplement bägge dagarna med dans och Somatic Moves ute i trädgården - mycket uppskattat.

Är du intresserad av att vara med på en kurs med The Work i framtiden? - hör av dig!

Obs! Hade inte kunnat genomföra detta utan stort support från vännerna och kollegerna Magnus och Claudia. Lite fler bilder:

PS.

Vill tipsa om The Scandinavian Summer Camp for The Work, 28 juli - 2 augusti, i Småland.

Under sex dagar får du djupdyka i metoden The Work of Byron Katie. Jag har själv varit där två gånger och det var mycket professionellt upplagt med välutbildade och skickliga ledare - som alla jobbar ideellt (jag vet, det låter för bra för att vara sant, men har man hittat någonting som verkligen fungerar så är det lätt att vilja jobba med att sprida det vidare).

En bonus är den vackra platsen och jättegod mat.

Du kan läsa mer om eventet på Scandinavian Association for The Works hemsida.

Kärlek och fred/ din vän Karin U

Att släppa taget är att dö