Övning i tillit på Breath Work-utbildningen. Foto: Fredrik Binette

Om tillit, rädsla för ovisshet, rejält djupt den här gången, Breath Work, om att jag var på utbildning, och om att jag pratade för mycket på kursen. Eller?

Hej!

Med den här texten avslutar jag temat Döden, lovar! Var sak har sin tid och allt ska en gång dö. Eller? ha ha.

I mitt förra inlägg började jag skriva om dikten Ja visst gör det ont av Karin Boye, plus delade en inspelning av den som jag låtit min far, radiomannen*, göra. Så jag följer tråden och skriver klart det jag ville säga om dikten. Och jag klistrar in den allra längst ner på sidan för att inte bryta ev. flöde i min text.

Dikten

Som jag skrev i det förra inlägget så kan vi dö i det här livet (vi behöver inte vänta till den fysiska döden). För mig handlar Karin Boyes dikt om det. Knoppen som brister dör ju faktiskt. Den är inte längre en knopp, den har förvandlats till… en ros kanske, en annan form, struktur, färg, doft energi etc.

Men dikten handlar så klart också om födelse. När knoppen dör föds rosen.

Längtan

Karin Boye själv blev kanske aldrig en ros. Hon tog sitt liv när hon var 40 år. För mig framstår det som att hon inte vågade lita fullt ut på “den tillit som skapar världen” som hon skriver om i sista versen. Trots sin stora längtan efter att få göra just det (men hon lever vidare med dikten förstås). Kanske var hon där några gånger, men vågade inte stanna kvar. Eller jag antar det, eftersom hon kan beskriva det så fint.

Och nu ska jag skriva en viktig sak: Många tänker nog att det är längtan efter döden som får människor att vilja ta sitt liv. – Men, tänk om det är tvärt om. Att det är längtan efter att leva som är drivkraften?

Tänk om det är att släppa taget som är att leva, att få vila, i ovissheten? Tänk om rörelse = liv. Och död = det som är stängt, stillastående, fruset. Tänk om hon hade vetat hur man kan dö i det här livet och därmed kunnat börjat leva fullt ut. Tänk om hon hade kunnat få hjälp med det.

Kan relatera

Jag känner igen mig så mycket i Karin Boye när jag var yngre. Jag ser framför mig mina jobbiga tankar som jag hade, som den där knoppen, eller dropparna på kvisten. Jag ville så gärna släppa taget om tankarna men jag vågade inte. Och jag visste inte heller hur jag skulle göra.

Faktum är att jag många gånger inte ens visste att det var tankar som gjorde att jag mådde dåligt. Jag var bara säker på att jag var dålig och att världen var hemsk. Jag trodde på mina tankar. När man tror på något så tror man att det är sant.

Tänk om

Tänk om jag hade haft tillgång till frågorna i The Work då, när jag var yngre. Om jag till exempel hade kunnat ställa mig frågan Kan jag helt säkert veta att det är sant? och sen tittat inåt för svar.

Att fråga kan vara så befriande (och då menar jag inte att ifrågasätta, utan bara neutrala frågor). Frågor öppnar upp, med frågor finns det möjligheter, då är det aldrig kört.

Och vändningarna i The Work hjälper till med rörelsen. Att fastna i en tanke kan liknas vid att köra fast i lera med ett av hjulen på bilen. Du kan inte köra vidare. Men så rattar du åt ena hållet och hjulet rör på sig (första vändningen), du rattar igen (andra vändningen) och igen (vändning tre) och så plötsligt sitter du kanske inte fast längre och kan köra vidare.

Men glöm inte att titta inåt.

Är det sant?

Enligt min erfarenhet kan vi väldigt sällan veta att något är sant (förutom när det kommer till fakta förstås, som går att kontrollera. Fast fakta behöver inte alltid vara “sanna”. Alla vettiga forskare, till exempel, vet att deras resultat sist och slutligen är hypoteser, som gäller tills nån ev motbevisar dem).

Och enligt min erfarenhet så handlar tillit, som Karin Boye längtade efter, om att våga vila i det space där vi inte behöver veta vad som är sant eller falskt. Vi kan slappna av. Vi behöver inte krampaktigt hålla fast i en sanning. Vi behöver inte hålla hårt i nånting. Allt blir lättare med tillit; relationer, känslor, beteenden, tankar… Och nej, det betyder inte att vi blir dummare, tvärt om.

Behöver inte hålla hårt

Och om vi inte håller hårt i nåt från början så behöver det inte heller bli så läskigt att släppa taget, och om vi inte håller fast alls så blir det inte alls läskigt. Jag är inte mina tankar. Istället för att tro på tankarna så kan jag betrakta dem lite på håll och se om de kan vara användbara eller inte.

Och istället för att hålla hårt i den jag älskar så kan jag tillåta space att finnas mellan oss. Och jag får utrymme att se den andre istället för att fokusera på vad den andre kan ge mig. Vilket är mycket skönare, och egentligen det som är kärlek (inte så lätt alltid, jag vet).

Den tillit som skapar världen

Tilliten är så mjuk och fin och härlig. Men vad menar Karin Boye egentligen med Den tillit som skapar världen?

Jag antar att hon menar just det, att världen är skapad av tillit. Om vi tar ett steg tillbaka och låter världen vara så kan vi se det. Att allt hänger samman och att allt och alla är ett. Du vet vad jag menar. Du har känt det korta stunder. Som kanske sekunderna i andra halvlek av den där fotbollsmatchen som du spelade. Ibland kanske längre stunder. Det var när du var i nuet.

Nuet är snällt för där är det helt, där finns inte splittring och separation. Tankar kan splittra men aldrig världen i sig. Som Byron Katie säger: “Världen är alltid snällare än våra historier om den”, även de positiva historierna. Orkar du kan du läsa lite mer om detta, kopplat till Breath Work och fredagsmys, nedan. Hoppas!

PÅ UTBILDNING

I augusti gick jag en kurs på IEH, i cirkulär andning, en form av Breath Work. Och nu kan jag även titulera mig Breath Work-instruktör – så höll ögonen öppna för kommande klasser!

Vilken resa och jättefin kurs det var. Andning, det är samma ord som Ande. Och det har så mycket med tillit att göra. Visste du att Ande betyder enhet och gemenskap?

Och andning handlar också om att släppa taget. Först andas in, och sen släppa genom att andas ut. Ett kretslopp som många kanske inte är medvetna om att vi är en del av – de flesta av oss andas också dysfunktionellt.

Jag pratade för mycket

Lyrisk och lugn (och trött) kände jag mig när jag när jag gick från kursen med mitt diplom i ryggsäcken. Mitt nervsystem var på en så fin plats. Men dagen efter började en stressande tanke pocka på. Jag kunde inte släppa tanken på att jag pratade för mycket på kursen. Så jag dök in i den tanken genom att göra The Work på den.

The Work. Breath Work. Work, Arbete. Om det är nåt som jag har lärt mig så är det att det krävs arbete för att må bra. Du kan inte uppnå balans genom att leva i nån form av fredagsmys. Även om vila också är viktigt så klart och fredagsmys kan vara riktigt nice ibland. Men nu för tiden älskar jag arbetet, om det är snällt.

Och man behöver inte göra det ensam, för vi gör det tillsammans. För vissa av oss är det kanske också mer livsnödvändigt än för andra, det beror kanske på hur man är konstruerad.

I nästa utskick kommer jag göra The Work på mig själv med tanken Jag pratade för mycket. Hoppas att du kommer tycka det är givande. Skriv också gärna till mig vad du skulle vilja läsa mer om i mina texter, älskar era reflektioner! Och tipsa gärna om att det går att prenumerera på texterna, om du känner nån som skulle kunna få ut nåt av dem. Du prenumererar via formuläret på min hemsida.

Jättemånga trädgårdar

En sista sak bara. När rosen har slagit ut kommer den förr eller senare att vissna. Men jag är inte bara en ros. Jag är jättemånga. Nej förresten, jag är en trädgård. Eller nej, jättemånga trädgårdar, kanske oändligt många. Och jag blommar alltid, för det är alltid sommar i en del av dem. Och det gör du också. Och tror du mig inte så titta längre in.

Sagas trädgård, från min bok Tankemysteriet. Illustration: Magnus Ljungdahl

/Din vän, Karin U

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Och här är inspelningen av dikten med Anders Björnsson.

*Jag skrev fel i förra inlägget. Min pappa var inte programledare, även om han pratade i sina program. Han var producent och stod för programidé, research, intervjuer, manus och deltog i studiearbete. Det fanns ingen programledare för hans program. Det var annorlunda förr:).

Att leva är inget fredagsmys