“Jag pratade för mycket”?
Hejsan!
Här sitter jag på mitt stammisfik och skriver det här inlägget. Och nu kommer du som är nyfiken att få följa med när jag gör The Work på mig själv. Woho, följer du med?
Lilla espresso bar på Hornsgatan i Stockholm
Först kommer jag att skriva lite om själva processen och efter att jag har gjort The Work så skriver jag några kommentarer. Du som inte orkar mer de delarna, hoppa över dem och läs bara om när jag gör The Work, från om med nu! Börja vid symbolerna – de markerar de olika stegen i The Work.
Att göra The Work
En avgörande sak att känna till när man gör The Work är att det är en meditation. Om dina svar bara kommer från huvudet är det inte The Work. Du behöver titta inåt och låta hela kroppen vara med. Känn efter tills svaret möter frågan. Ibland går det fort, ibland kan det ta lite längre tid.
Det gäller även vid vändningarna. Om du “tänker ut” svar i huvudet blir det mer ett intellektuellt resonemang. Varje exempel på vändningen behöver kännas genuint och sant för dig i sammanhanget. (Obs, det finns flera olika typer av vändningar. Här har jag använt några av dem.)
Det är då som neuroplasticiteten kan börja verka på riktigt och förändring på djupet sker.
Okej, let´s go to work!
IDENTIFIERA EN STRESSANDE TANKE
Det är när jag nu tänker på när var på Breath Work - utbildningen i augusti. Jag tar mig tillbaka dit. Jag tog upp för mycket talutrymme i gruppen. Det var när vi hade delningar, men också att jag frågade för mycket och delade med mig av mina tankar i grupp även under andra stunder.
SKRIV NER TANKEN
Tanke: ”Jag pratade för mycket”
SVARA PÅ 4 FRÅGOR
1
Är tanken sann?
Svar: Ja
2
Kan jag helt säkert veta att tanken är sann?
Svar: Nej
3
Vad händer, hur reagerar jag, när jag tror på tanken?
Svar: Jag känner skam, sorg, uppgivenhet, arg på mig själv. Dömer mig själv. Det är inte okej att göra så. Stel i bröstryggen. Andas ytligt.
Jag ältar detta. Samtidigt som jag inte vill gå in och förstå mitt beteende. Det är obehagligt, jag skjuter det ifrån mig. vill bara “släppa” tanken.
Tänker att de andra dömer mig. Känner mig i underläge gentemot dem. Lämnar mig själv och går över i deras business. Jag känner mig ensam och isolerad.
Ser bilder av SÅ många andra gånger när jag har pratat för mycket. Och även om jag har sagt till mig själv innan att jag inte ska prata så mycket så har jag ofta gjort det ändå. Ser att jag även sa det till mig själv vissa av dagarna under utbildningen innan jag gick dit, men att jag pratade för mycket ändå.
Uppgivenhet - det här beteendet kommer aldrig att sluta.
4
Vem, eller vad, skulle jag vara utan tanken?
Svar: Jag är snäll mot mig själv. Känner ömhet inför mig själv. Känner glädje inför att jag har fått gå utbildningen. Andas djupare och lugnt. Kan se hur glad jag var på utbildningen. Förundran fyller min kropp. Allt känns så mjukt och lätt.
Frihet. Jag svävar. Livet blir så stort. Jag ser möjligheter.
Blir nyfiken på mig själv: Vem är den här Karin? Vad är det för figur? Hon verkar spännande…
Jag släpper också fokus på mig själv och istället ser jag de andra deltagarna och lärarna. Alla med sitt eget universum och samtidigt del av samma. Vilken gåva att jag fick dela de här dagarna med dem. Jag är inte längre en isolerad enhet utan en del av de andra, och av det större. Jag får vara med.
Nu är jag jämlik de andra. Och jag gjorde mitt bästa. Jag känner tillit till att det kommer att gå bra.
VÄND PÅ TANKEN
Till tankens motsats
“Jag pratade inte för mycket”
A) Om jag verkligen går in i situationen så är intrycket att jag pratade mest av alla på utbildningen - det känns rimligt. Jag kan dock inte vara 100 procent säker på att det var så (även om det antagligen är så). Jag kan heller inte vara säker på att de andra, trots det, tycker att jag pratade för mycket. Jag har inte frågat dem. Det skulle faktiskt vara intressant och värdefullt att stämma av med dem.
B) För vems del pratade jag för mycket? Det är inte för min egen del just nu. Det är i relation till de andra som jag tycker att jag pratade för mycket.
Det får mig att fundera över: är det min omtanke för dem som ligger bakom min stressande tanke, att jag tog upp talutrymme av dem till exempel, eller är det min oro för vad de ska tycka om mig (att de inte ska tycka om mig)?
Svaret är att det handlar om oron för vad de tycker om mig, inte för att jag bryr mig om dem. Det behöver inte betyda att jag inte bryr mig om dem eller att jag inte skulle vara mån om att visa hänsyn genom att prata mindre. Men just bakom den här tanken i den här situationen är det inte det som ligger bakom. Intressant reflektion. Varför är det så viktigt vad de tycker om mig?
C) Oj. Bilder kommer till mig från år när jag var ung vuxen. När jag sällan sa nånting. Och det var inte på grund av blyghet – jag fick ofta inte fram några ord. De kom inte till mig. Som att jag blev stum. Vilket ledde till att jag ofta inte ens försökte prata.
Jag ser ännu längre tillbaka i tiden. Jag ser ett barn som är väldigt mån om att aldrig göra “fel”. Och som mer och mer begränsade sig i sitt uttryck, för att inte göra fel.
En röst inom mig undrar – tänk om det faktum att jag pratar så mycket ibland, bland annat, kan ha att göra med att jag pratade så lite tidigare, att jag på något sätt försöker väga upp det Att jag är lite rebellisk typ.
W o w. Nåt stort händer med min kropp och hela mitt väsen med den här insikten. Nånting klickar. I och för sig klickar det i alla exempel. Men detta var speciellt, nästan lite chockartat.
Till mina tankar
“Mina tankar pratade för mycket”
A) Om det är någon som pratar för mycket så är det mina tankar. Jag är inte mina tankar. Jag är den som observerar att jag pratade för mycket. Hade jag stannat upp mer ibland hade jag ev inte pratat lika mycket då.
B) Ja, jag kan se att jag delvis inte stannade upp och observerade mitt beteende tillräckligt mycket. Det blir så ibland när jag är glad/exalterad/entusiastisk att jag liksom rycks med och det går lite för fort (även om det är mer sällan nu än tidigare).
C) Mina tankar har varit alldeles för dömande kring mig själv ang det här. Det upplevde jag i fråga 4, att utan min hjärna som pratar på med en massa dömande ord så kan jag känna mig lugn och se klarare på situationen.
Yahoo Turn Around
(Vad finns det för gynnsamt med att jag pratade för mycket?)
“Jag pratade för mycket!”
A) Perfekt! Denna gång som jag pratade “för mycket” fick det mig äntligen att sätta mig ner och göra The Work på det - och bli fri! Jag har använt tanken till en portal som tar mig till nya världar.
B) Yahoo! Jag är inte perfekt! Välkommen till mänskligheten Karin. Jag får vara jobbig och göra “fel” utan att bli dömd (det erfor jag i fråga 4).
C) Jag tänker på den första vändningen, när jag kom på hur rädd jag varit för att prata tidigare. Utifrån det kan jag verkligen se på mig med ömhet. Jag kämpar på (jag låter mig inte tystas)! Jag är en kämpe. Jag är stolt över dig, Karin! (Även om det kanske inte är någon som försöker tysta mig nu för tiden, men ändå).
KOMMENTARER
Jag har kortat ner mina svar eftersom jag inte ville mejla ut en hel lunta till er. Till mina svar har jag haft hjälp av en del underfrågor. Du hittar dem, plus fler, i min kostnadsfria guide. Där hittar du även mer guidning och hjälpmedel.
TVIVLADE FÖRST
Jag tvivlade först på om jag skulle publicera det här inlägget. Tänkte att det kanske inte är så bra “reklam” för The Work, och för mig själv. Jag vill ju att folk ska lite på att The Work är ett riktigt effektivt verktyg.
Liksom, jag som har jobbat med mig själv så mycket, hur kan jag fortfarande ha kvar den här typen av obearbetade tankar? Ja, faktum är att jag själv undrade det efter att ha läst igenom mitt Work. När jag såg mig själv utifrån.
EN PLATS AV TRYGGHET
Å andra sidan, blir man någonsin klar? The Work är yoga för hjärnan. För mig har det snarare handlat om hur min relation till tankarna har förändrats. Idag bär jag hela tiden med mig den fundamentala upplevelsen, som jag fick när jag började använda mig av The Work, av att jag inte är mina tankar. Den gjorde att jag kom i kontakt med en plats i mig själv där jag är trygg och lugn, istället för att gå runt med ständig oro utan att veta hur jag skulle ta mig därifrån. En plats som jag hela tiden återkommer till.
FÖRÄNDRAT ALLT
Detta har förändrat ALLT, hela mitt universum. Så om jag ibland känner stress till exempel, så är det en helt annan form av stress än vad jag kände tidigare. Det som har hänt är också att jag har mycket färre stressande tankar, och färre tankar över huvud taget. Det är mer luft emellan dem. Det har bara blivit så, i takt med att jag har jobbat med mig själv.
Jag är fundamentalt annorlunda idag än tidigare. Eller, bara mer mig själv. Tidigare hade jag extremt många stressande tankar. Eller jag var typ “en enda stor tvångstanke”, vilket min dåvarande psykolog instämde i när jag formulerade det för henne. Well, vi har alla olika utgångspunkter i livet, eller hjärnan. Vi är konstruerade på olika sätt. Min hjärna är fortfarande som den är, hit och dit, ett slags tivoli kanske ibland. Men idag kan jag mer ställa mig vid sidan av och betrakta det hela…
UPPLEVELSEBASERAT
Det är svårt att beskriva för er här vad det gjorde med mig att göra The Work på tanken “Jag pratade för mycket”. För er är det bara formuleringar på en skärm. För mig är det något som har berört hela min kropp. För mig är det en förändring av det limbiska systemet, omstrukturering av sedan längre upptrampade nervbanor (detta är så intressant, har börjat läsa en kurs i neuroplasticitet som jag hoppas kunna skriva mer om framöver). Det ska bli spännande att se hur mitt beteende kommer att påverkas, nu när jag har ifrågasatt tanken “Jag pratade för mycket”. Vad jag vet är hur som helst att ännu mer utrymme har skapats mellan mina tankar.
BLIR DET INTE LÅNGTRÅKIGT?
Några frågor och vändningar – hur länge kan man, jag, hålla på med det egentligen?, kanske nån undrar. Blir det inte tråkigt? Svaret är: nej. Nu håller jag i och för sig inte på att göra The Work på mig själv varje dag, om man säger så. Men när jag handleder andra är det ett rent nöje. Varje gång.
Det är att gå in i ett flow, kreativt, att befinna sig i ett space där allt är öppet, att vara i nuet. Nuet är aldrig tråkigt, där är allt nytt och outforskat i varje stund. Och en session i The Work är the highway dit.
HUR JAG JOBBAR
Under en session kan man säga att jag använder frågorna och vändningarna som en ram. Efter hand har jag blivit friare i min handledning. Varje steg i processen kan fyllas på med så mycket upptäckande. Jag kan idag kombinera The Work med olika kunskaper, erfarenheter och tekniker som jag har samlat på mig, samtidigt som jag håller mig till The Works utforkande anda, och inte går utanför ramarna för processen.
Oj, nu har mitt te blivit kallt. Tack för din tid, om du läste ända hit!
Din vän, Karin U
HÖR GÄRNA AV DIG!
Om du funderar på att boka en session med mig men har frågor eller funderingar, tveka inte att höra av dig på mejl eller telefon! Eller om du har andra frågor, reflektioner, förslag på hur min verksamhet kan förbättras och utvecklas - eller kanske är intresserad av någon form av samarbete.
